En av mina första kunders produkt numera säljs i auktionhus som kuriosa. Microbike till salu på Lauritz. Oj, den kom och gick rätt fort i början på nittiotalet, och jag kommer alltid att skylla på den usla reklamen.

Jag hade rätt kul med den kampanjen. CW'n som jag skulle jobba med travade fram till mig en dag och hade lite papper med utkast och idéer på. Hon hade ett helside-förslag som visade en teckning på en söt ledsen cykel under en lyktstolpe på natten med rubriken "Cyklar blir också mörkrädda" samt med brödtext som förklarade det praktiska med att kunna ta in sin cykel på natten. -"Kan du kanske art directa upp den här lite" sa hon "det behövs inte så mycket" och hon menade nog inget illa med det men jag blev mörkrädd.

Arbetsdagen led mot sitt slut just då, så jag drog iväg för att spela av mig lite ilska och fundera på bästa drag. Skulle jag "Art Directa upp" något åt henne? Jag kunde ju teckna, så det fanns inget hinder där - det var bara det att så gjorde man inte där jag hade pluggat. Team kom fram till idéerna tillsammans, och man började alltid med strategi. Strategi, där har vi det, tänkte jag, om jag kan gräva fram information om rätt målgrupp och en bra plan att nå dem kanske vi tillsammans kan bygga ihop en fin kampanj imorgon. Sagt och gjort, jag skrev ett gäng sidor om målgruppen som man talade till just då, och målgruppen man egentligen borde prata med. Cykeln var dyr, en yuppie-leksak, men i teorin borde alla stadsmänniskor vilja ha en för - hepp - man kan ta den på bussen. Jag mätte cykeln i hopfällt skick och kom fram till att den fantastiskt nog fick plats på ett uppslag i dåtidens morgontidningar om man bara la den rätt.

Nästa dag kom jag till jobbet med en hel kampanj. Ett uppslag med cykeln tryckt i naturlig storlek med payoffen "Microbike. Fits and takes you everywhere". Ett klistermärke som skulle passa på dåtidens bussar - platsen precis bakom "plats för barnvagn"-platsen var ökänd för att vara trång, där skulle man klistra "plats för Microbike". Urtontusen fler knäppa halvbakta idéer om att ge bort någor rektangulära portföljer till säljartyper som hade en bild på en hopfälld microbike på, och nån idé om att se hur många microbikes man kunde få plats med på reklamaffisch-pelare. Jag visade både CW'n och vår copy-CD i hopp att vi skulle kunna spåna vidare tillsammans om strategin blev godkänd. Han tittade på det, avslöjade inte mycket om vad han tyckte men sa "du skall inte slösa tid på sånt här, Microbike kommer nog inte göra nåt mer." Han visste nog att det snart var konkursdags för företaget. Strax senare kallade han till sig CW'n ensam och avskedade henne. Stackaren. Jag vet inte om det hade nåt samband.

Heluppslaget och bussklistermärket fick hänga med i min portfolio ett tag, men det blev aldrig någon kampanj för den numera utdöda microbiken. Jag kanske kan hitta dom teckningarna här nånstans i mitt flyttkartongs-stök nån dag, lovar att lägga upp dem då. Lite kul att se sånt man var så kär i för så längesedan med nutidens reklamcyniska ögon. Fanns nog en hel del ganska fånigt i den portfolion. Men jag gillar fortfarande payoffen. Rakt på vad den fåniga yuppie-mojen är bra för: Microbike: Fits and takes you everywhere