Oj vad man förändras när man får barn. Visst, man vet ju det, alla säger att "livet blir aldrig detsamma" och även om man lovat sig själv att inte bli en sån där mamma som lägger upp bilder på bäbisen stup i kvarten så tar det ingen tid alls innan man bryter det löftet.

Men det värsta är kärring-draget. Plötsligt låter ungefär allt man säger helt annorlunda, det omvandlas någonstans mellan hjärnan och munnen. Häromdagen seglade en yngre man in på gården och när jag såg honom ca tre steg från den ostängda yttergrinden ropade jag: "Kan du stänga grinden är du söt?", och menade verkligen "är du söt" eftersom han var närmare grinden än vad jag var. Jag sa allt i ett vad jag trodde var ett trevligt röstläge men så fort jag hade hört mig själv säga det kändes det som om jag hade skällt ut ett kommando. Han kontrade med "Men den var öppen..." medan han stängde -"Jo, men det är irrelevant" svarade jag så snabbt att det måste ha låtit som om jag fräste mot honom. Det var inte meningen alls, men kärring-rösten finns tydligen där automatiskt. Han duckade nästan med sitt kroppspråk, som om jag var den hemska rektorn på skolan och han riskerade kvarsittning. Allt jag ville var att slippa rusa och stänga grinden för hundrafemtioelfte gången på en dag, grinden som det står "stäng grinden" på, grinden som så fort den är öppen lockar Perle ut på äventyr på gatan, och om jag stänger den innan hon hinner fram, drar fram värsta drama-queen-skrik attacken hos henne. Den grinden, kan ni låta den vara stängd, är ni söta? Tack. Nej verkligen, jag menar det. Tack.

Men det behöver inte vara hemma på min egna gård som kärringrösten spottas ur mig, ikväll när päron och Perle skulle promenera av oss middagen så såg jag hur ett par kinesiska nakenhundar rastades av sina inte alltför kloka ägare. Först rusade hundarna, som inte var kopplade, glatt fram för att hälsa på en lugn och kopplad schäfer och kines-hundshusse skrek "FENDI! FENDI! FY FENDIIIIII!" i högan sky, tog tag i hunden och knep den i nacken tills den ylade.
"Sådan opdrager man ikke hundar, Perle." sa Miklas till en förskräckt liten som blev rädd av ljudnivån "Kan man ikke låta dem gå løse skal man ha dem i snor." suckade han lätt och självklart. Vi vandrade lunket vidare bakom de inte-så-smarta hundägarna fram till lekparken, då jag noterar att hundmatte till den andra kinesiska jycken stryker undersidan av sina skor mot kanten av sandlådan. Mycket och på flera ställen. Hon dekorerar nästan lådan där hon går runt och stryker och vips vaknade kärringen i mig som säger högt och tydligt "Ja, det där var ju fräscht." Varpå hon slutar torka hundskit mot barnens sandlåda och går därifrån. Hundskit, mot barnens sandlåda! - vad i helvete tänkte människan med? Imorgon kryper 8-månaders bäbisar omkring i den där lådan och stoppar allt de kan hitta i munnen. GENIALT.

Dom sanslöst korkade hundägarna går ut ur lekparken förbi denna skylt. Det finns en på var sida av lekparken - men jag antar att dom här människorna var för korttänkta för att förstå vad teckningen och orden betydde sammanlagt. Fram för lite mindre artiga och mer kärringaktiga skyltar i Rörsjöparken tack, om ni vill så kan jag skriva dem. Eller bättre upp, göra en ljudskylt: "hundar får inte vara här, är ni söta" och så lyder alla hundägare kärringrösten medan de hukar och smyger iväg.