"Get out of advertising!" basunerade Paul Arden ut där han haltade omkring i lektionssalen. Vi förstod vad han ville säga, inte att vi skulle ge upp och lyssna på våra föräldrars råd om att utbilda oss till nåt vettigt, som ekonomer, utan att vi skulle ut från reklambyrån för att söka inspiration.

Detta verkade mycket klokt och en klass på trettio elever antecknade febrilt. Han har ju rätt, reklam är inte allt.

Istället för självrefererande reklam, som i fallen med "Hello Boys" för Wonderbra och sedan "Hello girls" för Kaliber, Boddingtons som härmade Cornetto's reklam, "the divided colors of Grundig" och Sprite's reklam som härmar i stort sett alla stereotypiska image-reklamfilmer med sportstjärnor, glada bikinibrudar som dricker Jooki och animerade frukostflingors figurer som plötsligt hoppar av paketet och dansar på köksbordet, så skulle vi ut till museer och konstgallerier.

Men se, där har reklamvärlden redan varit. Konstikoner från Mona Lisa till David har varit reklamens stjärnor alltför ofta, stil har kopierats friskt från van Gogh till Matisse. Andy Warhol, Kungen av Pop Art har figurerat i reklam för både Sony och Braniff Airlines i samma veva som han lärde hela världen känna igen en burk Campells tomatsoppa. Damien Herst fortsätter att sudda ut gränserna mellan reklam och konst när han ställer ut itusågade kor, öppnar restauranger som glänser i PR ljuset och regisserar reklamfilmer. Nä, ställ undan galleriets glas gratisvin och leta efter inspiration bland populärkulturen istället.

En snabb titt kring skivhyllorna senare inser du snart att Leftfield har lånats till Guiness tilsammans med en högläsning från Moby Dick i en låg och högkulturell dubbelsmäll, Fat Boy Slim har lånats av snart alla inklusive Adidas och att den klassiska avdelningen är i stort sett uttömd när det gäller Rossinis "Williem Tell Overture", Vivaldi's "sommar" från de fyra årstiderna, Beethovens nionde, Shostakovich's "Gadfly" och otaliga fler exempel. Rackarns.

Hem till videohyllan för att upptäcka att det höga fallet från the Hudsucker industries skyskrapa har figurerat i ett antal reklamfilmer för bilar, man har parodierat Noir-filmer för öl och Hong Kong karate-filmer för jeans. Fort! Sno en stil eller en idé från Spring Lola Spring innan någon annan gör det.

Inte ens sagorna får vara ifred då den moderna rödluvan bär hem Chanel i sin korg. Återstår att lyssna på vanliga dödliga omkring oss. Ett gammalt reklamrefererande skämt bland kvinnor, "Jag har provat det mensskyddet men jag kan fortfarande inte åka rullskridskor", har redan återanvänts i en reklamfilm för Libresse, där vår hjältinna som kan "Snowboarda, terrängcykla och hoppa bungyjump" hellre stannar hemma och äter popcorn. Det är bara en tidsfråga innan skämtet om att mobiltelefonernas hörsnäcka får alla att se ut som förrymda mentalpatienter, kommer att användas i en reklamfilm för just hörsnäckor.

Det enda stället du verkligen kan hitta inspiration är i dig själv.

"We are so busy measuring public opinion, that we forget we can mold it." sa Bernbach redan för åratal sedan, det kan vara värt att påminna sig själv om det ibland.

Reklam uttryck som 'if you got it, flaunt it' , 'Kodak Moment' och 'where's the beef' har blivit en del av vardagsspråket hos amerikaner, som 'ÖÖöh, har ni fest eller?' har bland svenskar. Bloodhound gang slänger in Mr Coffe's automatic drip i sina bizarra texter och i B-skräckfilmen Urban Myths talar dialogen om den elaka tjejen Brenda's tidigare liv som en Noxema girl.

Reklam är inte allt. Reklam är överallt. Var sjutton skall vi ta vägen för att kunna "get out of advertising?" Inte ens som ekonom hade du lyckats undslippa mediabruset.

* notera: En lite kortare version av denna krönika publicerades i Resumé den 12/10 1999 - och en gång i tiden låg de på Adland under 'adrants' men nu när jag har byggt om tycker jag att det som jag skrev på svenska borde ligga här.