Vad konstigt det känns att slå upp tidningen och se sin egna nuna. Perle har sin suraste min på sig, vilket passar artikelns ämne i och för sig men egentligen berodde på trötthet efter vinterkräksjukan.

Nu står det i alla fall i tidningen om en av de prylar som tärt på mig och Miklas de senaste två åren, nämligen EU-kontorets otroligt slöa handläggning av vårt barnbidragsfall. Verkar egentligen inte så herrans svårt att utreda, svensk bäbis med svensk mamma, bor i Sverige borde väl få barnbidrag på studs... eller? Nej man har ju krånglat till det hela genom att göra ett litet Öresundsbarn, och den danska pappan jobbar i Danmark. Jag skrev till Sydsvenskan om det hela dels för att jag var trött på paragrafryttarnas ohjälpsamhet (synd att citatet "nitiska paragrafryttare" inte kom med, jag hade älskat att se såna ord i tryck) och dels för att jag tänkte det måste finnas hundratals till barn som är äkta dansk-svenska krångelfall. Eller gränsfall. ;) Hur många familjer bor inte i Malmö idag där den ena föräldern jobbar i Danmark? Eller bägge? Enligt en annan artikel i sydsvenskan förra året är det rena rusningen efter jobb I Danmark:" Idag bor 10000 svenskar i Danmark medan 20000 pendlar till Köpenhamnsområdet, uppger Öresundsinstitutet". Hur många av dessa tusentals människor har barn i Sverige? Hur många av dem har fått sina barnbidrag fördröjda? Med nästan åttatusen danskar boendes i Malmö - den största invandrargruppen efter jugoslaver enligt wikipedia - har man säkert en hel hög Öresundsbarnsfall. Borde man inte kunna reda ut dessa fall ganska snabbt, om man nu har upprättat ett helt kontor specifikt för att hantera "EU fall" - eller måste vi fixa ett "Öresundskontor" månne? Jag var helt övertygad om att här borde vara stoff nog för en artikelserie när jag skrev till Sydsvenskan, särskilt då EU-kontoret hela tiden påminde mig om hur många fall de har att hantera ("tusentals" etc). Borde de inte också känna till sina egna regler?

Två timmar efter att journalisten från Sydsvenskan ringde försäkringskassan ringde de mig (kors i taket!) och förklarade att allt var klappat och klart och den 27 skulle vi få vårt barnbidrag. Efter det fick vi två olika brev med exakt samma innehåll som berättade samma sak. Den 27 kom faktiskt barnbidraget in, retroaktivt. Nu får vi hoppas att EU kontoret har - som de dyrt och heligt lovat mig på telefon - faktiskt skickat de papper som de måste skicka till Danmark så att danska myndigheter också har koll.

Jag har inte ord att förklara hur tröttsamt jag tycker det är att man måste använda media som nån slags elstöt för att få försäkringskassan att lyfta på rumpan och ta itu med det jobb som de är heltidsanställda att göra. Att de dessutom kommer med nån klen ursäkt om jag inte är "tillräckligt tillmötesgående" (VA!?) är otroligt dåligt från en som jag förmodar är utbildad informatör - att skylla på offret är helt fel drag. Man ser i kommentarerna på Sydsvenskan att EU-kontorets misstag inte tillhör ovanligheterna. Det förvånar mig inte ett dugg.

Och självklart borde man få ränta på pengarna, men tror ni att man orkar slåss för det också? Inte jag, herrejisses. Jag drar hellre ut tänder utan bedövning.