Jojo. Jag vet att våra åöä är märkliga för alla andra som talar språk där dessa utmärkta bokstäver inte finns, men nog borde väl en AD/Formgivare kunna se skillnad på Å och Ä? "För katter med aptit pä livet" minsann. Lika fel blev det med den danska texten. Tssk. Skärpning Kitekat!

"music is 70% of a commercial" brukade Paul Arden muttra "sometimes 90%", och här har vi en klockren nittiprocentare. De drömskt chokladmurriga mörka scenerna hade ju inte varit något alls utan låten Julien Jacob's Cotonou, med extra vinylknaster och en klistrig sångrefräng på ett påhittat språk. Snacka om att understryka drömvärld, där vår hjältinna till och med viskar till sig själv, äter vi riktigt mörk choklad eller droppar vi nån slags högkoncentrerad bakad hasholja? :) I vilket fall som helst är jag övertygad om att filmen, som nog inte imponerar så mycket på gamla luttrade reklamrävar som vill se en stark idé, kränger asmycket mörk choklad till de som redan knarkar höga halter kakao. Min mamma inräknat. Jo, hon har ätit sig igenom varje sort, och sedan den här filmen kom ut letar hon efter just Marabou Premium för att få sin fix. En tiopoängare tack vare sången.

På tisdagen var det ovanligt lugnt.

Det berodde nog mest på att alla danska young creatives gjorde Manchester osäkert istället för Cannes efter att ha hamnat i fel stad på grund av flygstrejk.

Mina dörrvakter gjorde sitt bästa att ta över titeln värst i stan, de promenerade iväg med Martinez sammets-dörrvakts-rep och mässingspålar, och blev raskt arresterade så jag spenderade tisdag natt med att övertala fransk välargumenterande polis att detta var snälla pojkar trots allt.

På onsdag natt dansade jag på Condor's politiska fest, människor i Hajkostymer simmade upp ur vattnet vid stranden, en dvärg klädd som Marilyn Monroe sjöng Happy Birthday mr President, en enorm penis dansade och sprayade raklödder över dansgolvet. Festen slutade inte förrän sju nästa morgon efter en spontan grillfest.

Revbenspjäll är en bra frukost.

Torsdag kan ju inte vara sämre, så vi började kvällen på Dentsu's sushi cocktail. Stockholmsklubben av inbördes beundran med Göteborgsklubben av samma genre gapade högt över gratis Sake till Japanernas förtret, de försökte trots allt visa en presentation mitt i kacklandet, och kämpade att göra sig hörda.

Någonstans på torsdag började rykten surra om en AD på en känd byrå i Stockholm vankades avsked för hur han betedde sig i Cannes, full och jävlig överallt, sexuella trakasserier på yngre damkollegor, och annat otrevligt.

Jag har hört liknande historier från varje reklamtävling på jorden snart, allt som byts ut i historien är namn på den olycklige och namnet på priset. Jag tror att det är reklamvärldens egna lilla vandringssägen. Stängde Martinez som vanligt när solen gick upp.

Fredag på Aardmans och Rushes grillfest försökte jag lära mig hur man flyter i en pool med en drink och ser ball ut. Jag spillde drinken samt slant av min flytande stol och såg våt ut. Midsommar hos Resumé på kvällen, sill och mumsigheter hängivet smugglat av Mats Paulsen själv dukades upp medan vi smed planer på hur man skulle ta sig in objuden till varenda fest som pågick.

En glad kollega vandrade bort på stranden mot en stor vakt klädd som en armesoldat komplett med en mordisk Rottweiler, han återvände strax viftandes på en skrynklig 200 franc sedel och muttrade: "Den där vakten tar sitt jobb på alldeles för stort allvar." Vi pallrade oss in på TBWA's fest, där en båt full med gratis champagne och inte en enda glad människa fanns. Så fortsatte vi att provsmaka fest efter fest, tills vi trillade ihop med Trevor Beatty's okända partner, flankerad av tre vackra och glada kvinnor med händerna fulla av frukt och gratis champagne sa han; Kom med till the Martinez! We have starfruit! Sånt kan man ju inte tacka nej till.

Lördag. Vinnarkvällen. Alltid ett antiklimax efter en hel vecka av fester. Trötta människor i sina bästa kläder tittade slött på fyrverkerierna som accompanjerades av "mambo number five". Strax drog ett lämmeltåg iväg till the Martinez, där en påfågeluppklädd Tiger Savage fick bära hem en mycket onykter Mark Wnek, som fortfarande muttrade nåt om att VW reklamfilmen absolut inte förtjänade ett guld (den fick silver). Festsugna drog sig mot Traktors fest, precis som Resume's hade Traktor's tydligen temat att göra det svenskt. Hänsynslösa dörrvakter slog ned och slängde ut folk. Kön rörde sig inte en millimeter framåt och de klassiska orden "Inbjudan gäller inte längre, numera enbart gästlista!!!" skreks ut över ett gäng mycket förvånade människor med inbjudan, fast det lät mer exotiskt på franska. Den unga damen som enligt rykten var sexuellt trakasserade gled in med sina vänner på gästlistan, jag och resten av engelsmännen gick till stranden för ännu ett spontant grillparty tills solen gick upp.

Åter på kontoret nästa tisdag, jag räknade ut att jag sovit absurt lite den senaste veckan.

En kollega hojtade glatt: -Din lyllos, jag vill med ner till Cannes nästa år och titta på bra reklam!

-Reklam? undrade jag innan jag slocknade med ansiktet på tangentbordet.

* notera: Dena krönika publicerades inte i Resumé men var skriven för tidningen, den har legat på Adland under 'adrants' men nu när jag har byggt om tycker jag att det som jag skrev på svenska borde ligga här istället.

I värmeböljan som klistrar kläderna mot kroppen med sin fuktighet släcker jag törsten med - idiotiskt nog - hett kaffe serverat i pappersmugg. Under ena armen har jag en liten bärbar dator och under andra min mobil. På pappersmuggen annonserar Microsoft om XP, komplett med streckkod som när scannat med en liten läsare kan peka mig rakt mot operativsystemets hemsida.

Väl parkerad under luftkonditioneringens kalla blåst loggar jag på hos AT&T:s billiga modempool, och spenderar två minuter med att vänta på att alla små reklambanners skall dra igång. AT&T:s 5-dollar-i-månaden-service är billig om man står ut med att få halva sin desktop konstant täckt av banners. "Jack and Jill" lyder en animerad banner som berättar att om man har olagliga program på sin dator så kan man minsann åka på böter, men Microsoft har lösningen: GRATIS undersökning av er dator om ni bara låter en MS-tekniker komma och titta. Eller om ni surfar förbi MSN-hemsidan. Eller om ni ens kastar ett getöga på barkoden på kaffekoppen. Jag spanar reflexmässigt mot skyn och undrar om satelliterna kan se mig. På något sätt lyckas jag genomlida dagen utan att hamna på alltför måga shoppingsajter.

I den heta svarta sommarnatte går jag mot avenue B och passerar de asfalterade basketbollparkerna som är inramade med enorma färgglada Nike-posters. På busshållplatserna därimot hänger svaret på förra veckans fråga bestående av kaxiga bilder av utnötta, smutsiga, fula, äckliga Nikes, nämligen rubriken: "Your momma wears Nikes". Sneakerkrigen har trappars upp. Hörde jag just ett skott?

I baren serveras det chocolate Martinis och andra väl marknadsförda påhitt. Två kvinnor bredvid mig talar om vilket vilket vatten de vill ha blandat i sin drink, högt och länge. Jag vet att de är skådespelare inhyrda för att sprida ryktet om en ny ball cocktail. När jag tvekar över dryckesval insisterar de på att få bjuda mig på en av deras vattendrinkar. När jag ser in i deras ögon hinner jag funderar på om de möjligtvis hade kameror riktade mot mig för att se min reaktion. Ånej, de scannade bergis min näthinna.

På toaletten hänger en affisch för mintpastiller. Kvinnan på bilden tycks följa en genom rummet med sina ögon.

När jag snubblar hemåt piper min gamla palmpilot tills jag passerar en annons med infraröd beamer inbyggd. Den laddade visst ned en restaurangguide åt mig. Vid nästa papperskorg har jag redan slängt hela apparaten.

Jag kunde ha svurit på att jag såg en skugga bakom mig. Det kanske var mitt samvete.

* notera: Publicerades i Resume nr 34 Aug. 2001 - och en gång i tiden låg den på Adland under 'adrants' men nu när jag har byggt om tycker jag att det som jag skrev på svenska borde ligga här.

En matta av mörker klev in i rummet. Det var studenten.

Det var inte det att han var ung och grön, tvärtom, han kom från en mycket erkänd skola, hade flera månaders praktik på stora kända byråer bakom sig och var bara ett par år yngre än jag.

Han brakade in i vår fnissiga läshörna med sin osvikliga förmåga att få alla skämt att falla platta som blyballonger.

-Har du läst den här? frågade min partner som ville dela med sig av skämten i boken "Hey whipple.." skriven av Luke Sullivan.

- Nej, den har alla andra i min skola läst, så den skall inte jag läsa, svarade Herr Annorlunda, och anlade en svår min.

Så en dag kom jag på varför han var sådär. Han kom helt enkelt från en annan planet. Han landade - som alla utomjordingar gör - och sa "Take me to your leader" till närmsta HMV hund som prompt voffade på TV:n med en bestämd tass. Det var då utomjordingen insåg att man kunde tala till folket via media och populärkultur - och han blev reklamman.

Hunden himlade med ögonen och morrade nåt om "Vafasen ser jag inte skillnad på fjärrkontrollen till CD-spelaren och TV:n för.... Det är ju popstjärnor folket lyssnar blint på.."

Utomjordingen armerade sig som en vandrade stereotyp, komplett med en portfolio fullt av kassa kampanjer som han ursäktade konstant med: "AD'n fattade liksom inte idén" , en hink med självsäkerhet, samt en förkärlek till irrelevanta "tokroligheter" som inte kunde sälja dunderhonung till Bamse. Han slavade länge över gutterala läten i slutet på tokroligheterna - de skulle visst föreställa en "pay-off".

Han spelade gitarr och såg djup ut de dagar han tvivlade på att hunden hade tagit rätt fjärkontroll, vilket var ganska ofta.

Han vandrar numera runt i våra korridorer, med "galna" ideér, seriös min, viktighetskomplex och besserweisser attityd, samt trettontusen historier om hur orättvist behandlad han har varit på sina tidigare praktikplatser och hur mycket sämre alla andra i hans skola egentligen är, och vänta ni bara - när han får ett riktigt jobb - då skall ni minsann få se! Han har absolut inget kvar att lära sig - han kan redan allt - det finns inget han inte har tänkt på redan, alla böcker är till för tvivlare.

Alla regler är till för att brytas - utom just den regeln. Rymdmannen har ett meddelande han vill ge till oss jordlingar.

Sluta vara så förbenat förutsägbara.

* notera: Denna krönika publicerades i Resumé år 2000 - och en gång i tiden låg den på Adland under 'adrants' men nu när jag har byggt om tycker jag att det som jag skrev på svenska borde ligga här.

Plötsligt slog det mig att jag borde titta upp från tangentbordet, jag ser mig om och inser att det är höst. Var det verkligen sommar? Närdå? Jag måste ha tryckt på framåtspolning.

Små barn börjar ettan och större barn börjar Bergs, Beckmans, Konstfack, Forsmans och Lumpen. Kunde inte låta bli att sjunka in i en nostalgi tripp efter det och prata med alla jag mötte om skolan, den där man började sin reklambana.

Gjorde man nånting bra i skolan eller gjorde man bara skräp, frågar jag min landsman över bordet. -Jag? Jag var alldeles för upptagen med att gömma var jag kom ifrån, svarade han, flyttade till Stockholm, måste upprätthålla min image. Jag hade nog med problem med att välja strumpor på morgonen! Sedan slutade jag plugget och fick jobb utomlands. Nu kan man ju slappna av och kreera.

Jag ställer samma fråga till regissören. "Usch vad vi larvade oss. Vi gick igenom nån fas då vi var konstant konceptuella, och tryckte T-tröjor med texten "Same to you fella" och "...and your dog" på som svar på förolämpningar vi ännu inte hade fått. Det mesta var bara fånigt, men skoj.

När jag kommer hem frågar jag sambon samma sak och han blänger bara på mig som svar, han glömmer inte i första taget att jag glömde lägga märke till honom hela det året vi pluggade i samma klass.

Senare gräver vi båda fram de äldsta sakerna vi har gjort och skrattar åt dem tillsammans medans vi berättar historierna om hur de kom till. De är så naiva verk, vare sig om det är reklam, en teckning, en målning, eller en uppsats, att vi trollbinds av dem. Sedan börjar vi båda muttra den berömda fasen.. "Men vänta, här har vi nåt.." och skissar plötsligt vidare på våra gamla ideer under glada tillrop och fniss.

Nästa dag springer vi och våra kollegor omkring i fina T-tröjor med hypotetiska avgångsår från framtidens skolor. Det är "Miami Bad School" med Don Johnsson i bakgrunden och "University for Socities Leeches - Admen" i UCLA's typsnitt.

Vi skrattar gott åt de förbipasserande vi lyckas ge bort de sista tröjorna till under lunchen. Regissören tar åter upp historien om de T-tröjor han gjorde under sin skoltid, och vips surrar hela bordet av nostalgihistorier, även från de som gick ut bara förra året. Så till alla er som just börjar vidareutbilda er i höst vill jag bara ge ett råd: Ta med er en kamera, om tio år sitter ni och vill trycka på bakåtspolning.

* notera: Publicerades i Resumé September 2000 - och en gång i tiden låg den på Adland under 'adrants' men nu när jag har byggt om tycker jag att det som jag skrev på svenska borde ligga här.

"Get out of advertising!" basunerade Paul Arden ut där han haltade omkring i lektionssalen. Vi förstod vad han ville säga, inte att vi skulle ge upp och lyssna på våra föräldrars råd om att utbilda oss till nåt vettigt, som ekonomer, utan att vi skulle ut från reklambyrån för att söka inspiration.

Detta verkade mycket klokt och en klass på trettio elever antecknade febrilt. Han har ju rätt, reklam är inte allt.

Istället för självrefererande reklam, som i fallen med "Hello Boys" för Wonderbra och sedan "Hello girls" för Kaliber, Boddingtons som härmade Cornetto's reklam, "the divided colors of Grundig" och Sprite's reklam som härmar i stort sett alla stereotypiska image-reklamfilmer med sportstjärnor, glada bikinibrudar som dricker Jooki och animerade frukostflingors figurer som plötsligt hoppar av paketet och dansar på köksbordet, så skulle vi ut till museer och konstgallerier.

Men se, där har reklamvärlden redan varit. Konstikoner från Mona Lisa till David har varit reklamens stjärnor alltför ofta, stil har kopierats friskt från van Gogh till Matisse. Andy Warhol, Kungen av Pop Art har figurerat i reklam för både Sony och Braniff Airlines i samma veva som han lärde hela världen känna igen en burk Campells tomatsoppa. Damien Herst fortsätter att sudda ut gränserna mellan reklam och konst när han ställer ut itusågade kor, öppnar restauranger som glänser i PR ljuset och regisserar reklamfilmer. Nä, ställ undan galleriets glas gratisvin och leta efter inspiration bland populärkulturen istället.

En snabb titt kring skivhyllorna senare inser du snart att Leftfield har lånats till Guiness tilsammans med en högläsning från Moby Dick i en låg och högkulturell dubbelsmäll, Fat Boy Slim har lånats av snart alla inklusive Adidas och att den klassiska avdelningen är i stort sett uttömd när det gäller Rossinis "Williem Tell Overture", Vivaldi's "sommar" från de fyra årstiderna, Beethovens nionde, Shostakovich's "Gadfly" och otaliga fler exempel. Rackarns.

Hem till videohyllan för att upptäcka att det höga fallet från the Hudsucker industries skyskrapa har figurerat i ett antal reklamfilmer för bilar, man har parodierat Noir-filmer för öl och Hong Kong karate-filmer för jeans. Fort! Sno en stil eller en idé från Spring Lola Spring innan någon annan gör det.

Inte ens sagorna får vara ifred då den moderna rödluvan bär hem Chanel i sin korg. Återstår att lyssna på vanliga dödliga omkring oss. Ett gammalt reklamrefererande skämt bland kvinnor, "Jag har provat det mensskyddet men jag kan fortfarande inte åka rullskridskor", har redan återanvänts i en reklamfilm för Libresse, där vår hjältinna som kan "Snowboarda, terrängcykla och hoppa bungyjump" hellre stannar hemma och äter popcorn. Det är bara en tidsfråga innan skämtet om att mobiltelefonernas hörsnäcka får alla att se ut som förrymda mentalpatienter, kommer att användas i en reklamfilm för just hörsnäckor.

Det enda stället du verkligen kan hitta inspiration är i dig själv.

"We are so busy measuring public opinion, that we forget we can mold it." sa Bernbach redan för åratal sedan, det kan vara värt att påminna sig själv om det ibland.

Reklam uttryck som 'if you got it, flaunt it' , 'Kodak Moment' och 'where's the beef' har blivit en del av vardagsspråket hos amerikaner, som 'ÖÖöh, har ni fest eller?' har bland svenskar. Bloodhound gang slänger in Mr Coffe's automatic drip i sina bizarra texter och i B-skräckfilmen Urban Myths talar dialogen om den elaka tjejen Brenda's tidigare liv som en Noxema girl.

Reklam är inte allt. Reklam är överallt. Var sjutton skall vi ta vägen för att kunna "get out of advertising?" Inte ens som ekonom hade du lyckats undslippa mediabruset.

* notera: En lite kortare version av denna krönika publicerades i Resumé den 12/10 1999 - och en gång i tiden låg de på Adland under 'adrants' men nu när jag har byggt om tycker jag att det som jag skrev på svenska borde ligga här.

"Det finns alldeles för mycket reklam!"

Krokusen blommar, solen skiner och vi strosar från tidningsbutiken till caféet runt hörnet, jag med en pinfärsk fet Wired under armen, kollegan med en hög andra tidningar.

Vi parkerar oss med två kaffe på utomhusserveringen och börjar ritualen med att skaka ut alla "inserts", riva ut alla tjocka reklamsidor, och ta bort prenumerationsblanketterna.

Reklam, bläddra, reklam, bläddra, innehåll, bläddra, reklam. Djup suck.

"Det här går inte," morrade jag och rev ut alla blad som hade reklam på båda sidorna. Bättre.

Återvinningsmännen rattar förbi vårt bord, skyfflar åt sig en massa papper och morsar, kör sedan vidare mot nya äventyr.

-"Nät-tidningar kommer aldrig att bli lika populära som papperstidnigar" minns jag att en av mina mer pessimistiska kollegor sa, " de har ju mindre innehåll."

Som att jämföra äpplen med päron, video med bio, radio med TV, CD med vinyl. Den ena tar inte nödvändigtsvis bort den andra.

Vi återvände till kontorets mörka datorrum och surfade ut till nättidningarna. Inga feta inserts föll ut från skärmen, inga extra tjocka papper-reklam störde bläddrandet genom artiklarna. Inga helsidor dök imellan när jag letade efter innehållet. Skönt.

Vissa tidningar var till och med trevliga nog att söka rätt på mig, via e-post, om de hade nyheter.

"Det är ju mindre innehåll än i papperstidningarna" muttrade den ena kollegan.

"Är du säker på det?" kontrade den gladare kollegan, "det är ungefär såhär lite innehåll i en tidning om man tar bort all reklam."

"Men nu hycklar ni väl, ni gillar ju reklam, ni köper till och med tidningar som bara har reklam i!" skrek pessimisten.

-"Archive ja, men den har inte lika mycket betald reklamplats som Wired! Alltså är det mycket innehåll, även om innehållet råkar vara reklam."

-"Men nätet är precis lika fullt av reklam, extra små fönster som öppnas och om man stänger dem så öppnas ännu fler, massor, tills netscape crashar!" tjoade pessimisten.

-"Surfar du porrsajter?" flinade vi.

-"Nää, öh, rodnade kollegan, men på yahoo så.. Dessutom finns det alltid små blinkande banners på nättidningarna!"

-"Images > off" kontrade kollegan som tyckte att han hade den ideala lösningan.

-"Om jag bara kunde trycka en knapp som slog Spam > off skulle jag vara helnöjd." sa jag. "Det finns alldeles för mycket reklam överallt!"

-"Nu får vi sluta leka och återgå till arbetet. Cola-kampanjen, har ni kollat upp om vi kan annonsera på frukt i matbutikerna?"

Det blev plötsligt mycket tyst i rummet.

* notera: Den korta versionen av denna text publicerades i Resumé 1999 - och en gång i tiden låg de på Adland under 'adrants' men nu när jag har byggt om tycker jag att det som jag skrev på svenska borde ligga här.

Ibland undrar jag om inte journalister och copywriters ser det som sin uppgift här i sverige att slakta sitt egna modersmål. Med så många sakfel, direktöversättningar och andra misstag som jag ser och hör dagligen börjar jag nästan att tro på en sammansvärjning.

"Nobody doesn't like Sarah Lee" är en ganska berömd slogan, och helt felaktig engelska. Men det var det som var poängen. Visst finns det tillfällen då textförfattare kan leka med språket och skriva inkorrekt svenska för att göra bättre reklam. "Mjölk ger starka ben" går ju att skriva, men "Mjölk ger starka barn" är inte korrekt, men vad gör det när de utvecklar en sådan gammal klassisk slogan? Tyvärr ser man sällan någon innovativ förvrängning av svenska, bara hejdlösa fel.

Jag får rysattacker då jag hör hur en kvinna på TV glatt annonserar att hon slipper tänka på att "jag har mens hela tiden" när hon använder Always. Stackars kvinna! Har hon verkligen mens hela tiden? Vore det inte lämpligare att uppsöka en läkare än att byta trosskydd? Fast Always måste vara något slags mirakelmedel, eftersom i en annan reklamfilm konstaterar en kvinna att hon "mår bättre på grund av draj viv". Inte tack vare. Jag skriver dry weave som hon uttalade det, i reklamvärlden uttalas saker annorlunda. Jag har lärt mig via tv-reklamens tjat att man uttalar Elsévé "ällsävv". Men varför har de då stavat det med olika E om de skall uttalas på samma sätt, och dessutom som ä? Det finns uttalningsregler specifika för just reklamfilm, Draj vivv, ällsävv, Palmållivv, Åil åff Juläy.

I en tvättmedelsreklam konstaterar de att; "I oberoende europeiska undersökningar visade de sig att ledande kompakta tvättmedel lämnade spår efter sig". Skandal! Inte nog med att det inte tvättade rent som tvättmedel bör göra, det lämnade dessutom spår efter sig! Fotspår? Vad talar de om? Är det bara jag som märker alla dessa fel? TV-reklamen skriker ut absurdheter som " ägg och hjärna på svarta kläder!" Jag förstod sedan att de menade "ägg och gärna på svarta kläder", och blev ännu mer konfys, vill kvinnan ha ägg på sina kläder? Gärna? Vad är det bra för?

Nu kan vi inte skylla alla dessa missar på en slarvig textförfattare, ofta är det kunder som fördärvar i just dessa fall av dubbade euroreklamfilmer. Trots att textförfattaren som översatte alla Procter&Gamble's reklamfilmer påpekade att om man skall säga ett ord på svenska som är sammansatt av tre ord så måste man ha ett 'S' mellan de två första och det tredje ordet, det heter alltså "Vittvättspulver" och inte "Vittvättpulver", lyssnade P&G inte på det örat och spottar än idag ut filmer med helt felaktig svenska. Som tur var hann textförfattaren förhindra att pampers tagline blev "för torrt och glatt barn". Glatta bäbisar är lite krångliga att byta blöjor på, då de halkar iväg. Det är inte förbehållet 'euroreklam' att göra såna här fel, missar sker även i 'bra' reklam. I en affisch som platsade i resume i december lyder rubriken:" Årets julklapp behöver mat, vatten och omtänksamhet. Och det är inte en Tamagotchi". Jag undrar om det är bara jag som lärde mig i skolan att man aldrig får börja en mening med 'och'. Skulle rubriken vara sämre utan 'och'? Personligen tycker jag att den sistnämda versionen platsar minst lika bra i resume, om inte bättre. Journalister är inte bättre än att de också skriver direkta sakfel dagligen i dagstidningar. Rubriker som " Beväpnade rånare band familj i sitt hem" får mig att fråga vad sjutton familjen gjorde i rånarnas hem. Sa pappa:" Kom nu ungar hälsar vi på våra grannar de beväpnade rånarna lite va? Det blir väl skoj?".

Kan inte dagstidningarna återanställa alla korrekturläsare som de tycks ha avskedat?

Jag kan absolut inte läsa Expressen, och då framförallt inte Expressen Fredag på grund av en vissa kåsörers språkbruk, eller skall jag säga missbruk? "Sitter på McDonald's och delar bord med en pappa och hans två söner. Det är väldigt trångt och den yngsta sonen välter ut sin stora cola och hela ens arm blir dyngsur och man ler och säger 'det är lugnt, det är okej jag lovar'." Vem sitter på McDonalds? Borde det inte stå "jag sitter på.."? Vad betyder "Hela ens arm? Min arm? Läsarens arm? Jag kan inte läsa en så dåligt författad text utan att tappa tråden, intresset och humöret. Det är inte nyskapande eller vitsigt att skriva sådana fel, snarare ett bevis på ett enormt dåligt ordförråd och dåliga grundkunskaper i svenska. Jag skulle kunna säga att 'det suger', men för mig syftar det uttrycket på att 'havet suger'.

Någon i branschen har hittat på att produktnamn inte kan få vara på svenska heller. Kunder betalar stora summor pengar så att byråer skall komma på smarta namn som Festis Cassis. Vad är det? När jag drack det smakade det alldeles bestämt svarta vinbär , men det kanske inte fick plats på flaskan? Hur skall det uttalas? Féusti Cáussi?

Vad är Wasa Sticks? Ett konstaterande? Jag vill inte äta något som sticks! Vad tänkte de på hos Wasa då de skakade fram namnet 'Wasa sticks'? Var 'pinnar' ett alldeles för osmakligt ord? Har de aldrig hört talas om brödpinnar, fiskpinnar, lakritspinnar och glasspinnar?

Snabbköpet som har 'crabfish smörgås' har mist mig som kund. Jag tycker krabbsmörgås är godare. är det inte engelska eller blandat språk eller felaktig svenska så är det rena fantasi-språket, utvecklat av någon "smart" strateg någonstans. Vad är AHA- komplex? Niveas sphere-komplex? Har nivea komplex för att deras sfärer är mindre än andras sfärer? Får man komplex av hudkräm eller av hudkrämsreklamen? Vad är microfibrer som tycks finnas i alla strumpbyxor numera? På innehållsförteckningen står det 'polyamid och lycra", ett ganska vanligt innehåll i strumpbyxor. Ja men så säg det då. Vad kommer härnäst? Macrofibrer? är inte 'micro' och 'fibrer' lite av en tautologi? Som CD-skiva är?

Borde vi skicka tillbaks journalister och copywriters till skolan? Det skulle säkert inte hjälpa, när till och med självaste f.d. skolministern Beatrice Ask 'bor själv' och inte 'ensam'.

Antingen sätter vi tillbaks prickarna på "Skanska" och "Gota Banken", återupptar andvändningen av alla bortglömda svenska ord istället för att andvända fattiga direktöversatta uttryck som 'det suger' 'webb' 'inlines' och 'mountainbajk', titulerar oss själva med svenska titlar, eller också kan vi helt enkelt ge upp överhuvudtaget och rösta fram engelska som officiellt språk i Sverige. Det skulle förhoppningsvis få svenskarna att lära sig åtminstone ett språk ordentligt.

Alla fel utom citat i texten ovan kan vi skylla på att jag är en ordfattig Art Director. Puss!

* notera: Den korta versionen av denna text fanns i Cap&Design mars -98 och en gång i tiden låg de på Adland under 'adrants' men nu när jag har byggt om tycker jag att det som jag skrev på svenska borde ligga här.

1) Den inavlade-exhibitionist-kreatören. Du gick ut en känd skola kanske fyrå år sedan, hela din årskull poserade nakna på vykort i bästa kejsarens nya kläder stil eftersom ni inte hade något att dölja, eller var det visa? Ni dansade nakna och diverse annat på köksborden på klassfesten som slutade i en orgie. Ni har alla bra jobb inom samma kvarter, köper alla era kläder inom samma kvarter, äter all er mat inom samma kvarter, och ingen vet vem pappan är.

2) Nepotist-kreatören. Ni har samma efternamn som en redan känd CW eller AD i branschen eller är helt enkelt partner/älskare till en Creative Director som är bästis med din Creative Director. Silverskeden i din mun är av överdragen hyckleri. Du spenderar hela dagarna med att kolla på 'Shots' , fotografers portfolios och studenters portfolios, norpar idéerna och kallar dem dina egna eller 'sammanträffanden'. Du spenderar dina helger på museer och gallerier som serverar gratis vin sökandes inspiration. Du ringer resume så fort du bryter tån, med ditt efternamn blir detta en mycket viktig nyhet. Du säger i alla intervjuer att 'jo visst hjälpte det att jag har mamma/pappas efternamn när jag började i branschen, men så fort man kommer in måste man prestera och är man inte bra åker man ut som alla andra' och lever under missuppfattningen att det finns bara 'bra' människor i branschen och förstår inte att det svåraste att göra är just att 'komma in'.

3) Den galna-renässans-kreatören. Du jobber ena dagen på en byrå och nästa dag som popstjärna. Allt du gör är galet, allt du gör är kreativt, gallerier ställer ut din smutstvätt. När du stängs in på en byrå övertygar du CD'n att skaffa en flygel så att du kan få utlopp för din kreativitet och driva kunderna och kollegorna till vansinne. Du byter karriärtitel oftare än vad andra byter underkläder, och försvinner med jämna mellanrum för att jobba på hemliga projekt i stil med en symfoni om den moderna världen. Du hoppar hage mellan byråer men landar alltid på fötterna. Sena fredagar pratar du om att skaffa en båt och bo på en ö i skärgården, eller kanske ett torn i Skottland, eller möjligtvis en söderhavsö och skriva musik/bok/filmmanus eller ett ballt nytt dataspel.

4) Den lata-kreatören. Du larvar in på jobbet vid elva, tar långlunch och snavar hem innan fem. Du har arbetat på en kvarts sida fack press-reklam i fyra veckors tid. Du lämnar över allt ansvar på din Copywriter/Art director. Du har blivit mästare på att se upptagen ut genom att knacka hårt på ditt tangentbord och stirra allvarligt på din dataskärm. Du går på alla möten som finns, även om det inte är för dina kunder, för att dricka kaffet som någon annan har gjort. Du är osynlig och du gillar det.

5) Den charmiga-kreatören . Du tar två månaders ledigt och hamnar i Goa, utan att berätta det för din byrå. Du återvänder med en drogdimma i hjärnan och konfronterar din CD som du lyckas övertyga att ge dig dubbla din lön och ge dig tredagarsvecka. Du producerar en kampanj om året, vanligtvis en tv-kampanj. Du insisterar på att flyga in den bästa regissören ni kan få så att det glassar över det faktum att det inte finns någon som helst idé bakom din kampanj. Du vinner massor med priser, och dubblerar din lön igen. Du och din CD är bästa vänner, inte för din talang utan för att du matar honom med billiga droger.

6) Den tomma-tunnan-kreatören. All du gör är banbrytande. Allt du gör är högljutt. Du har planer, stora planer, massor med planer. Du har ändrat ditt namn till Mega Superstjern så att det syns mer i media. Din lön är lika stor som din mun. Du skrattar åt dina egna skämt, du är en vandrande kliché och du tror fortfarande att hästsvansar på män är 'på'. Du smäller i dörrar, slår nävarna i bordet och kastar datorer ut genom fönstret men bara om en fotograf råkar vara i närheten. Du håller antingen på att regissera eller skriva din första långfilm och pratar just nu med ett produktionsbolag i LA som vill köpa rättigheterna, men scchhh, sprid inte ut det.. Du har inte haft en enda bra idé sedan du var sex år gammal. Du går på varje prisutdelningsshow som finns, du sitter med i juryn på varje pris som finns. Du säger högt att du inte tycker priser är så mycket att hurra för, trots att du har byggt om gästrummet till ditt troférum. Du har noll talang, vilket du vet nånstans djupt inom dig, så du skriker ännu högre för att överrösta detta.

7) Den förtidspensionerade-kreatören. Du har arbetat på samma byrå i åtta års tid. Du minns den gamla goda tiden då kunder faktiskt köpte dina förslag. Du får ibland chansen att göra en kampanj med shoppingvagnsreklam för toalettrengöringsborstar. I din bok har du en lättöls-kampanj som du gjorde för fem år sedan och fick pris för från bryggerijournalen. Du bär en permanent 'skit händer'-min. Du svettas cynism.

8) New-Age-kreatören.Du arbetar i en byrå med fyra andra människor, er byrå är belägen i en ombyggd atombombsbunker, men ni gillar inte att kalla det för en byrå, det är mer en kreativ cell. Fast personligen tycker du att det är inte kreativt nog utan du kallar det för en kreativ amöba. Du gör inte bara reklam, utan också videos, teaterrekvisita, jättesajter,bakar kakor och sätter upp 'workshops' för huliganer i nåt kallt hus. Du undviker traditionella media och traditionell reklam till varje pris, och föredrar att klä in hus med tygposters i värsta Cristo-stilen. Pengar är inte viktigt, ärlighet är viktigt. Du använder ordet 'ironi' straffbart ofta. Du tycker att arbeta vid skrivbordet är på tok för begränsande och föredrar att arbeta när du svävar ovanför cosmos. Du får alla dina idéer genom dina drömmar. Du vänder på idéer så ofta att du blir yr och svimmar.

9) Salongskommunist-kreatören. Du föddes på Östermalm men flyttade till Söder. Du hennafärgar ditt råttblonda hår. Du gör enbart reklam med svart-vita grovkorniga foton av svältande barn för röda korset, mot landminor eller för LO. Du använder bara riktiga arbetare i din reklam, såsom lastbilschaffisar och rörmokare, inte för att det ser bättre ut utan för att då känner du dig överlägsen. Du tar tunnelbanan till jobbet trots att det står en BMW parkerad utanför din minimalistiska vindsvåning på Mosebacke. Det närmaste du har varit till det verkliga livet var när du gick till jobbet utan rakvatten.

10) Cap-läsar-kreatören. Du har lyckats övertyga jobbet att skaffa en prenumeration på Cap som din enda bonus. Man hittar dig ofelbart bakom din dator på söndagar och vanligtvis också på lördagseftermiddagar. Du håller ihop alla projekt på ditt kontor som scotch tejp, men är lika osynlig i din chefs ögon. Du drömmer att det en dag skrivs om dig i CAP... Men vänta ett tag, det gör det ju nu. Dina femton sekunders berömmelse är över.

* notera: Den korta versionen av denna text fanns i Cap&Design nr 6/98 och en gång i tiden låg de på Adland under 'adrants' men nu när jag har byggt om tycker jag att det som jag skrev på svenska borde ligga här. Finns även en engelsk version på Adland "Pigeon Holed"