Det arrangeras seminarier om det och startas förbund för dem som praktiserar det. Det hetaste senaste är viral och "buzz" marknadsföring.
Men vad är det man egentligen menar när man pratar om dessa nya påhitt, och är det så nytt egentligen?
Redan 1989 kunde man läsa i artikeln "New Apples tempt business" i PC User att när Ernst och Whinney gjorde ett par Macintosh SE tillgängliga bredvid de vanliga Compaq datorerna på kontoret, så röstade hela personalen med fötterna och långa väntelistor fanns för att få använda Maccarna.
John Bownes citerades i artikeln: "It's viral marketing. You get one or two in and they spread throughout the company."
Viral är helt enkelt snack, som när rykten sprids.
Redan på femtiotalet hade hemmafruar "tupperware parties", där grannfruarna bjöds in på kaffe, kaka och lite kräng av praktiska plastbehållare som kunde hålla maten fräsch i både kyl och frys - en modell som efterrapas idag av Tremor och GIA, med en ny giv.
Tremor och GIA ger sina unga 'agenter' produkter innan de når marknaden för att höra vad töserna tycker om det senaste hårspännet, eller popstjärnan de lanserar. Tioåriga flickors sova över kalas fungerar dels som fokusgrupper med den rätta målgruppen, dels så får de unga mycket att säga till om både i fråga om produkterna och dess utveckling samt deras marknadsföring. Tjejerna väljer vilken singel som de anser vara bäst från ett nytt popsnöres debutalbum, de har åsikter om popsnörets musikvideo, allt noteras av värdinnan och används av GIA i lanseringen av sagda popsnöre.
Tanken är att de som är med på dessa sova över kalas känner sig utvalda och först med något, så de kränger gärna produkten vidare till andra i vänskapskretsen. "Det var jag som valde att den nya stjärnan skulle släppa just den singeln först". Många frågar sig om det är etiskt att manipulera små barns vänskaper i jakt på att kränga mer prylar, medan andra ser det som ett sätt att ge flickorna något att säga till om genom att göra dem till en liten del av sin marknadsavdelning.
Reklamvärlden har alltid velat få gemena man på gatan att prata om sin kunds produkt. Eller i brist på det, åtminstone sin egna produkt dvs reklamen för kundens. Lyckan är gjord om uttryck från en reklamfilm fastnar i vardagens språkbruk, det blir ännu bättre om kunderna rekommenderar produkten i sig till varandra.
De sistnämda, att få användarnas egna rekommendationer är en svår konst, som att fånga blixten i en flaska, men det konstycket har vi alltid strävat efter att lyckas med. Det kanske är nytt, och möjligen lite "fusk" att skicka ut skådespelare att agera turister med varsin T68i på fickan, och be andra turister att ta en bild med en telefon för att starta kräng-konversationen, men det är inte helt olikt gamla strategier där man helt enkelt gav folk smakprov produkterna i hopp om att de ville tycka om dem och prata om dem.
I boken "Connected Marketing" visar Paul Marsden att det som en gång var oljan i bakgrunden av marknadsföringsmaskineriet nu kan vara hela maskinen, om man spelar sina kort väl.
Det som alltid har gällt gäller än, med en bra produkt och ett ärligt säljande av det kommer man långt. Att försöka vara något man inte är, eller kränga något som inte håller, dödar reklamryktet snabbare är du kan säga "flaska".
fotnot: den här krönikan publicerades i Resumé 2005.
