Denna krönika publicerades i Resumé nr 19–20 den 19 maj 2016
En logotyp har designats om. Pånyttfödd möter den världen i glassiga färger och alla från Tokyo till Haparanda har en åsikt om hur den ser ut. Skämtbilder och memes sprids lika fort som artiklar om logotyp-bytet. Appanvändarna reagerar som om de just varit hos frisören och helt oförberett fått en helt ny frisyr, fullständigt olik alla andra de någonsin har haft. Alla tar det personligt.
Vi har reagerat så här i åratal, jag var hemskt upprörd när UPS tog bort Paul Rands logoklassiker och snöret på paketet, bara för att bli en sköld bland tusen sköldar.
Ibland känns det som om en ny logotyp är som scenen i Carrie, där hon skall kröna balens drottning men får grisblod hällt på sig och alla skrattar åt henne.
Jag har själv varit med i stora varumärkesförändringar, och varje liten detalj har diskuterats och presenterats i evigheter innan slutresultat klubbats. Man får en enorm lust att förklara för alla varför vissa beslut har tagits när det stormas kring en ny stil. Misstaget är att tro att de högljudda är majoriteten. Skojfriska skämtbilder på twitter är helt enkelt en social allergisk reaktion mot det nya, man tar sig friheter att skämta, och syns därmed själv i ”debatten”. Om den första häller grisblod – det vill säga klankar ned – så hänger alla andra med på det spåret.
Sen, när allt lugnat ned sig brukar folk helt enkelt vänja sig. Nytt är fräscht. Nytt är modernt. Nytt känns rent, som en vårstädning. Nya stilar påverkar andra, som när iOS8 blev ”platt” och alla appars logotyper gjorde samma.
Till och med Telia, som man tyckte var så märklig och påminde om Thai Air och hade helt fel färg för 15 år sedan, har vuxit in i sin lila färgroll med sin gradvisa uppgradering och känns nu som en gammal barndomsvän som växte in i sitt ansikte och pottfrisyr. Det kanske är så, att ju mer folk hatar det från start, ju bättre blev förändringen.
