Luftslott höjt till skyarna. Mitt i natten satt jag hos Guldkalvsbyrån som höjs till skyarna om dom så bara nyser, och funderade på vad jag har gett mig in på. Projektet jag hjälpte till med hette do-tv.com, en sajt som var uppe i 24 timmar med olika kanaler där man kunde chatta och debattera om TV'ns framtid. Det lät ju som en kul idé, med kända "gästchattare" som skulle vara med, men tolv timmar senare började jag undra.
Allt oftare blev människorna i chatkanalerna ilskna, de fräste om buggig javakod och saknade streamad video eller åtminstone lite QT filmer på en sajt som trots allt skulle handla om TV.
De tystades snabbt ned av övervakare från byrån som förklarade att de ville ha en så low-tech sajt som möjligt så att alla kunde komma in oavsett bandbredd och webbläsare.
Jag himlade med ögonen, jag hade just hört från vänner på Weiden & Kennedy att deras Maccar inte tålde Javan.
Byrån fick besökarsiffrorna en gång i timmen och undrade varför tiotusen hits på förstasidan bara hade resulterat i tvåtusen besökare inne på sajten. Var det inte javan, så förvirrade förstasidans länklösa TVtestbild många tillräckligt för att de skulle ge upp. Fler ilskna röster hördes, "är DOtv ännu ett projekt där vi hittar på allt och byrån får all ära för våra idÈer" undrade någon, som raskt försvann från skärmen. Allt som sades sparades, så att guldbyrån kan göra en bok av det, så visst hade han rätt. "Var är Lee Clow?" undrade en annan. Lee clow dök inte upp på utsatt tid, han dök inte upp alls, ingen visste varför. Någonstans i L.A. satt Tony Kaye och hamrade febrilt på en bärbar dator, ett helt filmset väntade på att han skulle återgå till arbetet, utan att komma in på sajten.
Någon från byrån såg på min skärm at jag befann mig där Tony borde ha varit. "Hur kom du in dit??"
-"Jag skrev www2 innan adressen", svarade jag, som naivt trodde att de ansvariga hade nån slags lista med viktig information som denna.
Tydligen inte.
Sista timmen av jippot skulle Paul Meijer komma in och chatta, jag hade många frågor att ställa honom. När han väl dök upp, klev hela byrån in i chatten och skrek och vrålade tills de enda tre riktiga besökarna gav upp och gick. Så även Paul.
Någon barnrumpa dök upp med Pauls användarnamn och spottade ur sig floskler, nya besökare trodde att det var Paul och ställde intelligenta frågor som drunknade i larmet av guldbyrågossarna.
De sista tio minuterna var en kakafoni av jidder. När sajten väl stängdes skålade guldgossarna i champagne. "Ge er själva en stor applåd för att ni gjorde DOtv till en sån success" sa de.
På vägen hem plockade jag åt mig morgontidningen där en stor artikel höjde Do-tv till skyarna. Är det bara jag som ser att kejsaren inte har några kläder?
* notera: Dessa artiklar har publicerats i Resumé typ 1999 och en gång i tiden låg de på Adland under 'adrants' men nu när jag har byggt om tycker jag att det som jag skrev på svenska borde ligga här.
