Det arrangeras seminarier om det och startas förbund för dem som praktiserar det. Det hetaste senaste är viral och "buzz" marknadsföring.

Men vad är det man egentligen menar när man pratar om dessa nya påhitt, och är det så nytt egentligen?

Redan 1989 kunde man läsa i artikeln "New Apples tempt business" i PC User att när Ernst och Whinney gjorde ett par Macintosh SE tillgängliga bredvid de vanliga Compaq datorerna på kontoret, så röstade hela personalen med fötterna och långa väntelistor fanns för att få använda Maccarna.

John Bownes citerades i artikeln: "It's viral marketing. You get one or two in and they spread throughout the company."

Viral är helt enkelt snack, som när rykten sprids.

Redan på femtiotalet hade hemmafruar "tupperware parties", där grannfruarna bjöds in på kaffe, kaka och lite kräng av praktiska plastbehållare som kunde hålla maten fräsch i både kyl och frys - en modell som efterrapas idag av Tremor och GIA, med en ny giv.
Tremor och GIA ger sina unga 'agenter' produkter innan de når marknaden för att höra vad töserna tycker om det senaste hårspännet, eller popstjärnan de lanserar. Tioåriga flickors sova över kalas fungerar dels som fokusgrupper med den rätta målgruppen, dels så får de unga mycket att säga till om både  i fråga om produkterna och dess utveckling samt deras marknadsföring. Tjejerna väljer vilken singel som de anser vara bäst från ett nytt popsnöres debutalbum, de har åsikter om popsnörets musikvideo, allt noteras av värdinnan och används av GIA i lanseringen av sagda popsnöre.
Tanken är att de som är med på dessa sova över kalas känner sig utvalda och först med något, så de kränger gärna produkten vidare till andra i vänskapskretsen. "Det var jag som valde att den nya stjärnan skulle släppa just den singeln först". Många frågar sig om det är etiskt att manipulera små barns vänskaper i jakt på att kränga mer prylar, medan andra ser det som ett sätt att ge flickorna något att säga till om genom att göra dem till en liten del av sin marknadsavdelning.

Reklamvärlden har alltid velat få gemena man på gatan att prata om sin kunds produkt. Eller i brist på det, åtminstone sin egna produkt dvs reklamen för kundens. Lyckan är gjord om uttryck från en reklamfilm fastnar i vardagens språkbruk, det blir ännu bättre om kunderna rekommenderar produkten i sig till varandra.

De sistnämda, att få användarnas egna rekommendationer är en svår konst, som att fånga blixten i en flaska, men det konstycket har vi alltid strävat efter att lyckas med. Det kanske är nytt, och möjligen lite "fusk" att skicka ut skådespelare att agera turister med varsin T68i på fickan, och be andra turister att ta en bild med en telefon för att starta kräng-konversationen, men det är inte helt olikt gamla strategier där man helt enkelt gav folk smakprov produkterna i hopp om att de ville tycka om dem och prata om dem.

I boken "Connected Marketing" visar Paul Marsden att det som en gång var oljan i bakgrunden av marknadsföringsmaskineriet nu kan vara hela maskinen, om man spelar sina kort väl.

Det som alltid har gällt gäller än, med en bra produkt och ett ärligt säljande av det kommer man långt. Att försöka vara något man inte är, eller kränga något som inte håller, dödar reklamryktet snabbare är du kan säga "flaska".

fotnot: den här krönikan publicerades i Resumé 2005.

"Det finns alldeles för mycket reklam!"

Krokusen blommar, solen skiner och vi strosar från tidningsbutiken till caféet runt hörnet, jag med en pinfärsk fet Wired under armen, kollegan med en hög andra tidningar.

Vi parkerar oss med två kaffe på utomhusserveringen och börjar ritualen med att skaka ut alla "inserts", riva ut alla tjocka reklamsidor, och ta bort prenumerationsblanketterna.

Reklam, bläddra, reklam, bläddra, innehåll, bläddra, reklam.

Djup suck.

"Det här går inte," morrade jag och rev ut alla blad som hade reklam på båda sidorna. Bättre.

Återvinningsmännen rattar förbi vårt bord, skyfflar åt sig en massa papper och morsar, kör sedan vidare mot nya äventyr.

-"Nät-tidningar kommer aldrig att bli lika populära som papperstidningar" minns jag att en av mina mer pessimistiska kollegor sa, " de har ju mindre innehåll."

Som att jämföra äpplen med päron, video med bio, radio med TV, CD med vinyl.

Den ena tar inte nödvändigtvis bort den andra. Vi återvände till kontorets mörka datorrum och surfade ut till nättidningarna.

Inga feta inserts föll ut från skärmen, inga extra tjocka papper-reklam störde bläddrandet genom artiklarna. Inga helsidor dök emellan när jag letade efter innehållet. Skönt.

Vissa tidningar var till och med trevliga nog att söka rätt på mig, via e-post, om de hade nyheter.

"Det är ju mindre innehåll än i papperstidningarna" muttrade den ena kollegan.

"Är du säker på det?" kontrade den gladare kollegan, "det är ungefär såhär lite innehåll i en tidning om man tar bort all reklam."

"Men nu hycklar ni väl, ni gillar ju reklam, ni köper till och med tidningar som bara har reklam i!" skrek pessimisten. -"Archive ja, men den har inte lika mycket betald reklamplats som Wired! Alltså är det mycket innehåll, även om innehållet råkar vara reklam."

-"Men nätet är precis lika fullt av reklam, extra små fönster som öppnas och om man stänger dem så öppnas ännu fler, massor, tills netscape crashar!" tjoade pessimisten.

-"Surfar du porrsajter?" flinade vi.

-"Nää, öh, rodnade kollegan, men på yahoo så.. Dessutom finns det alltid små blinkande banners på nättidningarna!"

-"Images > off" kontrade kollegan som tyckte att han hade den ideala lösningen.

-"Om jag bara kunde trycka en knapp som slog Spam > off skulle jag vara helnöjd." sa jag. "Det finns alldeles för mycket reklam överallt!"

-"Nu får vi sluta leka och återgå till arbetet. Cola-kampanjen, har ni kollat upp om vi kan annonsera på frukt i matbutikerna?"

Det blev plötsligt mycket tyst i rummet.


* notera: Den korta versionen av denna text publicerades i Resumé 1999 - och en gång i tiden låg de på Adland under 'adrants' men nu när jag har byggt om tycker jag att det som jag skrev på svenska borde ligga här.

En matta av mörker klev in i rummet. Det var studenten.

Det var inte det att han var ung och grön, tvärtom, han kom från en mycket erkänd skola, hade flera månaders praktik på stora kända byråer bakom sig och var bara ett par år yngre än jag.

Han brakade in i vår fnissiga läshörna med sin osvikliga förmåga att få alla skämt att falla platta som blyballonger.

-Har du läst den här? frågade min partner som ville dela med sig av skämten i boken "Hey whipple.." skriven av Luke Sullivan.

• Nej, den har alla andra i min skola läst, så den skall inte jag läsa, svarade Herr Annorlunda, och anlade en svår min.

Så en dag kom jag på varför han var sådär. Han kom helt enkelt från en annan planet. Han landade - som alla utomjordingar gör - och sa "Take me to your leader" till närmsta HMV hund som prompt voffade på TV:n med en bestämd tass. Det var då utomjordingen insåg att man kunde tala till folket via media och populärkultur - och han blev reklamman.

Hunden himlade med ögonen och morrade nåt om "Vafasen ser jag inte skillnad på fjärrkontrollen till CD-spelaren och TV:n för.... Det är ju popstjärnor folket lyssnar blint på.."

Utomjordingen armerade sig som en vandrade stereotyp, komplett med en portfolio fullt av kassa kampanjer som han ursäktade konstant med: "AD'n fattade liksom inte idén" , en hink med självsäkerhet, samt en förkärlek till irrelevanta "tokroligheter" som inte kunde sälja dunderhonung till Bamse. Han slavade länge över gutterala läten i slutet på tokroligheterna - de skulle visst föreställa en "pay-off".

Han spelade gitarr och såg djup ut de dagar han tvivlade på att hunden hade tagit rätt fjärkontroll, vilket var ganska ofta.

Han vandrar numera runt i våra korridorer, med "galna" ideér, seriös min, viktighetskomplex och besserweisser attityd, samt trettontusen historier om hur orättvist behandlad han har varit på sina tidigare praktikplatser och hur mycket sämre alla andra i hans skola egentligen är, och vänta ni bara - när han får ett riktigt jobb - då skall ni minsann få se! Han har absolut inget kvar att lära sig - han kan redan allt - det finns inget han inte har tänkt på redan, alla böcker är till för tvivlare.

Alla regler är till för att brytas - utom just den regeln. Rymdmannen har ett meddelande han vill ge till oss jordlingar.

Sluta vara så förbenat förutsägbara.

* notera: Denna krönika publicerades i Resumé år 2000 - och en gång i tiden låg den på Adland under 'adrants' men nu när jag har byggt om tycker jag att det som jag skrev på svenska borde ligga här.

4010 gram 53 cm ren glädje, född den 18 Oktober klockan 20:42.

Åsk and brand new baby girl Perla in front of The Cosmonaut.

Note her "Hello world" onesie. I painted that by hand. Yes, it's Courier font. Sheesh. Of COURSE it is.

Adland ran a contest called "the namegame" where the goal was to change the name of a Danish advertising agency.

Børsen in Denmark wrote:

"The agency has started a name competition on the weblog Adland, found on the address www.ad-rag.com , and which is one of the worlds largest and most visited advertising weblogs and cyber-"room" for advertising chats and industry gossip."
A little further in they quote Susan Hjorlev Lund who says: "We don't think that our current name reflects all our skills and competence. We are an international agency with international clients and co-workers, so it's natural to us to announce this competition over the world wide web. We chose Adland because they have over 50.000 visitors a day."

See also this saved PDF of Børsen. Also uploaded here.

I värmeböljan som klistrar kläderna mot kroppen med sin fuktighet släcker jag törsten med - idiotiskt nog - hett kaffe serverat i pappersmugg. Under ena armen har jag en liten bärbar dator och under andra min mobil. På pappersmuggen annonserar Microsoft om XP, komplett med streckkod som när scannat med en liten läsare kan peka mig rakt mot operativsystemets hemsida.

Väl parkerad under luftkonditioneringens kalla blåst loggar jag på hos AT&T:s billiga modempool, och spenderar två minuter med att vänta på att alla små reklam banners skall dra igång. AT&T:s 5-dollar-i-månaden-service är billig om man står ut med att få halva sin desktop konstant täckt av banners. "Jack and Jill" lyder en animerad banner som berättar att om man har olagliga program på sin dator så kan man minsann åka på böter, men Microsoft har lösningen: GRATIS undersökning av er dator om ni bara låter en MS-tekniker komma och titta. Eller om ni surfar förbi MSN-hemsidan. Eller om ni ens kastar ett getöga på barkoden på kaffekoppen. Jag spanar reflexmässigt mot skyn och undrar om satelliterna kan se mig. På  något sätt lyckas jag genomlida dagen utan att hamna på alltför många shoppingsajter.

I den heta svarta sommarnatten går jag mot avenue B och passerar de asfalterade basketboll parkerna som är inramade med enorma färgglada Nike-posters. På busshållplatserna däremot hänger svaret på förra veckans fråga bestående av kaxiga bilder av utnötta, smutsiga, fula, äckliga Nikes, nämligen rubriken: "Your momma wears Nikes". Sneakerkrigen har trappars upp. Hörde jag just ett skott?

I baren serveras det chocolate Martinis och andra väl marknadsförda påhitt. Två kvinnor bredvid mig talar om vilket vilket vatten de vill ha blandat i sin drink, högt och länge. Jag vet att de är skådespelare inhyrda för att sprida ryktet om en ny ball cocktail. När jag tvekar över dryckesval insisterar de på att få bjuda mig på en av deras vattendrinkar. När jag ser in i deras ögon hinner jag funderar på om de möjligtvis hade kameror riktade mot mig för att se min reaktion. Ånej, de scannade bergis min näthinna.

På toaletten hänger en affisch för mintpastiller. Kvinnan på bilden tycks följa en genom rummet med sina ögon.

När jag snubblar hemåt piper min gamla palmpilot tills jag passerar en annons med infraröd beamer inbyggd. Den laddade visst ned en restaurangguide åt mig. Vid nästa papperskorg har jag redan slängt hela apparaten.

Jag kunde ha svurit på att jag såg en skugga bakom mig. Det kanske var mitt samvete.

* notera: Publicerades i Resumé nr 34 Aug. 2001 - och en gång i tiden låg den på Adland under 'adrants' men nu när jag har byggt om tycker jag att det som jag skrev på svenska borde ligga här.

Men are behind most ad-related blogs, but there are some exceptions: Boston-based freelance copywriter Jane Goldman runs Cup of Java (caffeinegoddess.blogspot.com), and Copenhagen, Denmark-based freelance art director Åsk Wäppling operates Adland (ad-rag.com). Like many bloggers, they keep their identities somewhat a mystery. “People don’t know who I am and it’s cool,” says Wäppling, 32. “But they think I’m a guy, and that gets annoying.”

“You could talk to 30 people about one campaign and they could all have different opinions,” says Goldman, 27. “In that respect [a blog] is a good sounding board, and having a little bit of anonymity isn’t a bad thing.”

This article originally ran in Billboard, written by Mindy Charski "Copyright 2005 VNU Business Media, Inc. All Rights Reserved Date: 07/03/2005 Publication: Billboard"

It can now be found at Adweek, here: https://www.adweek.com/brand-marketing/blogging-moonlight-78153/

Sydsvenskan tog en fika med mig i Malmö, 2005. Det resulterade i artikeln:

"Trettiotusen läser hennes blogg"

Medan svenska bloggare med runt 3000 besökare om dagen bråkar om vems blogg som är störst sitter svenska Åsk Wäppling i Köpenhamn och räknar in tio gånger så många surfare på sin sajt. AdLand är internets största samlingsplats för diskussioner om reklam.

1996 jobbade Åsk Wäppling som barista (kaffebartender) i San Francisco medan hon väntade på ett samtal från någon som ville ge henne ett reklamjobb. Behovet av att diskutera reklam växte och det löstes genom att starta en webbsajt där hon kunde lufta sina åsikter.

– Jag började skriva om badlanders, annonser som av en eller annan anledning liknar varandra, berättar Åsk Wäppling.

Webbsajten drog till sig andra debattglada och snart förvandlades det hela till en samlingplats för likasinnade. År 2000 uppgraderades AdLand till att bli en blogg.

– För mig är definitionen rent teknisk. Jag installerade den typ av publiceringsverktyg som bloggar använder och därför kallar jag det en blogg.

Svenska Åsk Wäppling sköter från Köpenhamn sajten AdLand, som har blivit internets största diskussionsforum för reklam. Foto: Rolf Olsson.

Men det är en blogg som skiljer sig från andra. På AdLand får man för två euro i månaden tillgång till internets största arkiv av reklamfilmer.

– Vi har nästan 30 000 filmer nu. Filmerna skickas till mig från kreatörerna själva.

Det är också en blogg som har läsare. Närmare 30 000 om dagen.

– Sajten handlar om roliga saker och jag skriver på engelska. Det är två bra sätt att få besökare, menar Åsk Wäppling.

Av de 54 000 registrerade användarna på sajten är många reklammänniskor med insyn i de reklamkampanjer som diskuteras. Alla postar under alias.

– Det är bara jag som känner till deras riktiga identitet så de kan posta vilka hemligheter de vill utan att riskera att få sparken.

Många år av initierade kommentarer från reklamproffs har gett sajten ett bra rykte och den anses av många vara det ledande diskussionsforumet för reklam på nätet. Det borde vara ett bra läge att börja sälja annonser och tjäna stora pengar. Men annonser på sajten är bannlysta och pengarna som användarna betalar täcker bara driftskostnaderna för sajten.

– Skulle jag börja sälja annonser finns en risk att det börjar dikteras villkor för vad jag skulle skriva om och det är jag inte intresserad av. Avgiften försöker jag hålla så låg som möjligt för att jag minns själv hur det var att vara en luspank reklamstuderande.

– Det är tråkigt när besökare tar filmerna och lägger upp någon annanstans. Dels har de inte rättigheterna till filmerna och dels kanske jag inte har råd att upprätthålla arkivet i längden om besökarna börjar hämta film på annat håll.

Åsk Wäpplings favoritreklam är en film från 1986 för den brittiska tidningen Guardian. Ett skinhead som springer skildras ur olika vinklar där varje infallsvinkel ger en ny idé om vad mannen egentligen är ute efter. Populärast bland besökarna är de rekorddyra reklamfilmer som sänds under Super Bowl-finalen i USA.

– I februari under Super Bowl är det helt absurt. Då kommer det så mycket besök att mina datorer inte orkar med.